Välkommen underbara du! Mitt syfte med detta inlägg är att skriva några egna tankar om vad som händer när livet kommer emellan det man vill och de rutiner som man har byggt upp för att nå dit man vill.

Jag har sedan lite drygt två år kommit ur känslan av överväldigande och apati till att steg för steg jobba på att bli en bättre version av mig själv, göra det jag älskar ännu mer och försöka att ge ett ännu större värde till världen. Jag har en plan. Jag jobbar på den, nästan dagligen. Så kommer livet emellan… och det är då jag undrar vad det är jag verkligen håller på med.

Min man fick ett akut njurstensanfall med komplikationer och ska opereras denna vecka.

Först visste vi dock inte varför han blev så sjuk eftersom han troddes ha kissat ut den sten som han hade djävulusiska plågor av och då var det inte ens kul. Den oron är det något som jag verkligen inte önskar att någon ska behöva gå igenom. Jag skänkte fler än en tanke till en jobbarkompis vars man ligger på dödsbädden och bad att det inte skulle drabba oss också. Det är aldrig lätt att förlora någon och när det är små barn inblandade är det ännu värre tycker jag.

Jag är fruktansvärt tacksam för att jag och tjejerna har vår älskade man och pappa kvar i livet i förhoppningsvis minst lika mycket tid som han redan levat. Tack! Tack! Tack!

När något liknande som detta händer är det många tankar som väcks;

Lever jag livet fullt ut, med tanke på att tiden ändå är begränsad?

Gör jag det mesta av min tid här?

Kan jag älska mina nära och kära ännu mer? Och i så fall hur?

Lägger jag verkligen min tid, energi och engagemang på rätt saker?

Vad är egentligen viktigast i livet, förutom att få vara med familjen?

Kan jag få vara med dem ännu mer, eller är det kvalitetstid som är det viktigaste?

Gör jag verkligen det som ger mig mest självuppfyllelse och glädje?

Gör jag verkligen det som gör mig till min bästa version av mig själv, eller borde jag göra på något annat sätt?

Hur kan jag vara en ännu bättre mamma?

Hur kan jag vara en ännu bättre fru och partner?

Hur kan jag vara en ännu bättre vän, dotter, lärare och medmänniska?

Har jag och mitt liv verkligen betytt något för andra?

Vad är egentligen meningen med livet överhuvudtaget?

Vad är lycka egentligen?

Det är nu jag ifrågasätter allt det som jag byggt upp, mina mål, mina dagliga rutiner, mina värderingar och mina trossatser.

Det enda som jag inte ifrågasätter är min kärlek till min älskade familj och hur mycket de betyder för mig! Hur kan jag då visa det ännu mer?

Just nu kommer livet emellan även där känns det som. Nu när hela familjelivet hänger på mig, eftersom mannen går med njurkateter, smärtstillande och väntar på operation, känns det som jag verkligen inte vet vad jag håller på med.

Är bloggandet så viktigt som jag gjort det till?

Är min personliga utveckling så viktig?

Kan jag överhuvudtaget ge andra människor ett ökat värde genom mitt skrivande och det jag har lärt mig läng vägen?

Är alla mina mål så viktiga att de bör strävas efter varje dag?

Är det verkligen så viktigt att träna, meditera, visualisera, affirmera, planera, läsa hyllmetrar av böcker, gå ständiga kurser och äta rätt varje dag?

Eller är allt bara ett luftslott?!

Gör allt jobb mig till en bättre mamma och partner, eller till sämre versioner av det?

Plötsligt ställs allt på ända och jag vet inte alls lika säkert på vad jag vill längre, allt bara för en glimt av att livet är så skört, så skört.

Vad svaren på alla frågor blir ska bli mycket intressant att veta.

Tack för att jag fick skriva detta till er alla! Tack!

Ha en underbar dag alla underbara själar där ute!

/Mona

PS. Frontbild av  Daan Stevens on Unsplash